- kapten röd ♥

Vi människor är som gjorde för att dömma andra människor, att sätta in en preson i ett fack och med bara ett ögonkast kunna bedömma hur han/hon är. En person med mer pengar, gör det honom till än bättre människa än den med mindre? Om jag är tvungen att sticka in en människa i ett fack skulle jag säga en stark person, med den personlighet och dens sätt att röra sig socialt bland folk. Den personen ser jag som en mycket stark person. Men tyvär finns det inte gott om dem.

Men det som jag stör mig starkt på är hur kan man ha mage till att gå runt och bedömma folk. Hon är ful, hon är fet, feeeeeeett fula kläder. Asso hennes röv, driver du eller sjukt ful. Kom igen, kolla på din egna jävla röv. Hur jävla vacker är den på en skala ? Nej men det jag menar är att från din rumpa och dens rumpa kanske det inte finns någon större skillnad eller så finns det massor. Människan är född och alla individer ser inte lika dana ut så är det bara. På alla sätt är människan vacker på sitt egna lilla vis. Och bara ett tips, det är onödig energi man lägger ner på att gå runt och störa sig på folk rumpa osv. fast vissa kanske inte har någon annan stans att slösa den på.

För någon månad sedan viskade en liten fågel i mitt öra att en tjej (tjejen som jag absolut inte ska vika ut på bloggen, sen vore så fel av mig) gått runt och sagt att jag är ful. Fine, tyck att jag är ful men vad tjänar hon på att gå runt och säga det till folk som inte känner mig eller knappt vet vem jag egentligen är ? Jag vet knappt vem hon är så varför ska hon bry sig om vem jag är ? Inte ett ont ord sa jag om henne, men jag fick ett hugg i ryggen istället. Kanske var hon avundsjuk på det jag hade, kanske tyckte hon bara att jag var ful eller så hon kunde framstå som snygg eller så bara hade hon inget liv. Vad vet jag ? Innan jag fick reda på vad hon sagt trodde jag hon kanske var okej, kanske kunde man snacka med henne och kanske kunde allt kännas okej trotts allt. Men vissa är klumpiga, framför allt andra som lägger sig i. Detta har dragit ner mig.

tyvär, jag ser inte ut som dig, och du ser inte ut som mig.

efter många dagar utan dator, man har liv och hinner inte med datorn. Varken facebook eller blogg.
Igår var det tävling, slutade med vinst med 66.66 % ganska bra eller hur och 63.10 men räkte inte till vinst.
grymt nöjd.

Bacon om jag bara säger.:

Det är jag som shufflar. Och jag är 18 år.
Bara så du vet liksom!

Sv, okej, då skriver jag upp det :)

Hursomhaver, nu blir det bildbomb på lilla mig från år tillbaka. enjoy !

Den tredje mars 1994 föddes lilla jag, eller då, var jag liten. Jag föddes som en tjock skrikande rödhårig och även högröd i ansiktet (kan ni förreställa er det? Bra. ) När jag var liten var jag flickan som aldrig kunde sova, jag var en skrikande bäbis som aldrig var nöjd, det är inte något jag kommer ihåg utan något jag hört.

Från vaggan till jag blev 12 år växte jag upp i hässelby, en liten bit utanför gård. Familjen bodde i ett litet fyravånings radhus som inte kostade mer än miljonen. Där växte jag upp. Där lärde jag mig vara den jag var. Jag gick i Maltesholmsskolan från början men inte riktigt till slut ( slutade i femman). Lilla Alice blev bästis med Anna, sedan med Anna, sen Amanda. Sanna och Lina fanns vid min sida redan sen blöjetiden.

Vid åtta års ålder fick jag äntligen börja rida, efter så mycket tjat på min mor fick jag för första gången (förutom skansen) verkligen få rida. Det blev grimsta, inte det jag ville. Jag ville ut på äventyr, jag ville trava, ville lära mig galoppera! Det var då jag började på Kungsberga ridskola, vid samma desternation som sommarstället mitt ute på färingsö som idag är mitt hem. På den ridskolan fick jag lära mig rida, fick vänner och blev kär förförsta gången. I ponnyn surpuppan själv, Mickey pickey päronpung! Vått och tårt, tårar och svett. Vi två gick ifrån att inte kunna styra pollen till att få vinster i L.C hoppning och i L.B dressyr. Det var han och jag mot fucking världen! Men så såldes han .. men det är en annan historia.

Hur som haver under denna Mickey period kom det sig att hela familjen Levin tog sitt pickopack och flyttade ut på ön. Helt plötsligt från förortens förort till hästbajs och åker så långt ögat kunde nå. Började 6an i en mycket liten skola (där faktiskt jag träffade mina fina underbara vänner som står nära än idag), 7an blev vi färentunabarnen vuxna. Då skulle vi äntligen börja Uppgård, mupparnas gård. Alice gick från punkare/emo till fjorreborre. Under hela högstadiet var en ända lång prosses. Jag hittade vem jag faktiskt är. När jag var 14 år fick jag min första lilla ponny, lilla felle. Mycket hände under dom åren, jag hade min första fylla, jag förlorade min oskuld och vännerna kom och gick och förvirrande "kärlekshistorier" avslutades alltid med en ny förälskelse. I 9an förlorade jag en av mina närmsta vänner, han dog i en moppeolycka och efter den dagen har mitt liv förändras.

Idag går jag i andra ring på Thorhildsplans gymnasium och läser samhällsvetenskapliga programmet med inriktning journalistik/komunikation. Jag kan inte berätta så mycket, jag är mitt inne i historian och kan tyvär inte  berätta när jag är mitt inne i den. I Thorhildsplan har jag träffat mina fina tjejer och träffade min pojkvän.

godnatt kära dagbok