jag har svårt att säga hur mycket jag igentligen saknar dig, men jag vet inte om jag vågar eller ens om jag vill ändra på något som är just nu. jag gillade tiden tillsammans med dig och kommer komma ihåg det som en bra tid. minnen är självklart bra och helt fantastiska. men jag har varken lust eller ork att försöka, att bli huggen i ryggen är inte min grej men jag önskade att jag vågade. du var en del av mig och jag var en del av dig. det bara var så, där jag fanns, fanns du. kan det bli så igen?